Låt oss prata om Endometrios!

Det här är en bild över var Endometrios kan sitta!

Jag fick min första mens någon gång när jag var runt 11-12 år tror jag. Redan från början hade jag väldigt starka smärtor. Jag blev illamående och kunde knappt stå på benen. Men det tänkte man då att det var normalt.

Sen lugnade det ner sig lite när jag började med p-piller.
Någon gång runt 25-års åldern så ville jag sluta med p-piller. För jag tänkte att det kanske var pga de jag mådde dåligt psykiskt. Det hade jag rätt i. Jag kände mig helt plötsligt som en helt annan person. Men smärtorna blev värre igen. Så då började jag med p-piller igen.

När jag hade flyttat ner till Malmö för 12 år sen så tog p-pillren slut. Jag visste inte riktigt var jag skulle vända mig och hade inte heller något fast förhållande. Så jag slutade med de.
Smärtorna blev värre igen. När jag började få starka smärtor över äggstockarna så kontaktade jag Kvinnokliniken. Där fick jag göra en undersökning som visade att jag hade en cysta. Den skulle försvinna av sig själv sa de. Det gjorde den tydligen. Men smärtorna fanns ändå kvar. Nu fanns internet och jag kunde googla efter vad det kunde vara. Endometrios? Ett konstigt namn som jag aldrig hade hört talas om. Jag sökte mig till Kvinnokliniken en gång till där läkaren tittade efter just Endometrios. Men han hittade inget. Då trodde jag att där inte fanns något. För jag visste inte då att det är väldigt svårt att se härdar som tydligen kunde vara mikroskopiska.

Åren gick och jag träffade min man. Vi började ganska tidigt prata om barn och att det var något vi ville ha. Så det kändes onödigt att börja med p-piller igen.

Smärtorna blev värre och värre. De fanns alltid där vid varje ägglossning och mens. Jag åt NSAID så magen blev sämre den också. Jag har varit gravid 3 gånger. Efter varje gång har smärtorna blivit värre. Eller om det var pga alla hormoner jag behövde stoppa i mig. Efter mitt missfall 2013 så sökte jag mig till Kvinnokliniken igen. Det hade gått några månader och jag stod inte ut med smärtorna. De trodde att jag hade en infektion i livmodern efter missfallet och skrapningen jag gjorde så jag fick två olika sorters antibiotika. Men inte blev det bättre för det.

I slutet av 2014 började jag även blöda från tarmen vid mens. Då fick jag nog. För det gjorde så fruktansvärt ont. Jag fick tillfällig hjälp via Kvinnokliniken och började med morfin. En annan läkare hjälpte mig efter det och skickade även en remiss till Endometriosteamet. Jag visste inte ens att det fanns. De hade lagt ner det något år tidigare. Men de höll på att starta upp det igen.

Sommaren 2015 träffade jag en fantastisk läkare i Endometriosteamet. Samma läkare som jag har idag. Jag fick göra en titthålsoperation i september 2015. Då fick jag äntligen diagnosen Endometrios. Det kändes som en lättnad. För äntligen trodde alla andra läkare också på mig. Även om de inte hade så mycket kunskap. Det fanns ett bevis på mina smärtor.

Jag gick på starka hormoner i nästan ett helt år. Samtidigt tog jag högre doser starka smärtstillande. Har man svår Endometrios så är det nästan tvunget att stänga av ens egna hormonproduktion så att endometrioshärdarna får svälta. Det hjälpte nog mig en del. För jag blev sen gravid med Edgar och lyckades ha honom kvar i magen en hel graviditet.

Efter att jag slutat amma så kom mensen tillbaka efter några veckor. Då var den sådär svår igen så jag fick börja med minipiller. Jag får inte gå på p-piller då jag har migrän med aura. Vilket ingen berättade för mig i min ungdom. Jag blödde ändå fast att jag gick på minipiller och fick även testa en hormonspiral. Jag blödde konstant i 3 månader och hade mycket smärtor.

Jag var inne på gynakuten en gång. Men de kunde inte se orsaken till varför jag blödde. Jag sökte mig ändå dit ännu en gång och då kunde de se att spiralen hade åkt ner och satt sig mot livmodertappen. Inte så konstigt att jag blödde och hade starka smärtor. De tog ut den. Jag fick en mens. Sen slutade jag blöda och har inte gjort sen juni 2017.

Jag mådde bättre den sommaren och kände mig så lycklig. Men sen helt plötsligt så började jag få mer ont igen. Jag började antagligen bli mer aktiv igen. Edgar växte på och började väga mer och mer. Jag märkte tydligt att jag fick mer smärtor när jag bar honom i sjal eller sele. Så det gav jag upp sen.

Idag har jag smärtor mer eller mindre dagligen. Den sitter där bak och strålar från ländryggen ner i ändtarmen, eller tvärtom. Min Endometrios sitter mellan tarm och livmoder. Så jag har stora problem med att tarmen trycker på. Jag kan behöva gå på toaletten men kan inte gå för det krampar i hela bäckenet. Så jag har stora bekymmer med att försöka hålla avföringen så där lagom mjuk. Med en IBS-mage är det otroligt svårt att styra. Jag testar Movicol, jag får diarré. Jag struntar i det, jag blir förstoppad. Så lite morfin på det. Det går helt enkelt inte att styra.

Men jag ska försöka börja äta bättre. Undvika sånt som jag inte tål eller inte kan äta som laktos och fett. Jag har ingen gallblåsa. Att dra ner på sockret skulle också göra att min mage mår bättre. För den är ofta stor som en ballong och väldigt öm. Men som småbarnsförälder är det väldigt svårt. Jag har ingen tid eller framför allt ork att stå och laga bra middagar. Jag har ju svårt för att stå upp vissa dagar. Idag har jag t ex svårt för att sitta. Jag får alltid ont när jag gått för mycket. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag saknar en TENS som får musklerna att slappna av lite. Det är kanske dags att köpa en egen. Jag ska även börja styrketräna för att stärka musklerna runt bål och ryggrad. Jag har gått på mediyoga som har hjälpt lite.

Ja det var lite, eller mycket om hur jag fick min diagnos och hur den påverkar mig.

Har någon av mina läsare Endometrios? Hur fick ni diagnosen? Hur länge tog det? Kanske någon känner igen sig lite i vad jag skrivit om? Ni får gärna skriva till mig om ni undrar något. Antingen en kommentar här nedan eller via mail.

❤️Magdalena❤️

Gillar

Kommentarer