Har du extrem förlossningsskräck?

Dreamteam sprider nätkärlek!

Vi som vill sprida lite extra kärlek på nätet heter @sillyme , @llinathor , @Archeyyy och @FourPinkAndBigBlue

Vi lyfter och diskuterar ämnen som kanske kan kännas svåra eller upprörande, utmanande eller vanliga att många har åsikter om. Vi talar ut, öppet och ärligt - luftar med er och som grädde på moset vill vi att NI lyfter fram någon genom att nominera en person som inspirerar er på något sätt rörande veckans tema. Detta gör ni i kommentarsfältet eller i DM till någon av oss om ni vill vara anonym.

Veckans tema är förlossningsrädsla!

Jag har varit väldigt noga med att inte läsa för mycket om andras erfarenheter av förlossningar. Jag ville t ex inte läsa förlossningsberättelser som andra bloggare skrivit. Jag ville inte veta för mycket utan ta det som det kommer. Vi funderade på profylaxkurs men jag kände att veta för mycket hur jag skulle göra skulle förstöra upplevelsen. Det skulle ändå inte bli som man ville. Det hade jag hört mycket om. Så jag försökte att inte ha för stora förväntningar.

Vid första graviditeten så hann jag inte tänka så mycket på förlossningen för den låg så långt fram. Visst skrämde den lite. När vi då i vecka 22 fick veta att vår dotter inte längre levde så rasade allt. Att jag dessutom var tvungen att föda fram henne gjorde allt till en väldigt skrämmande upplevelse. Jag blev igångsatt. Fick lugnande. Var ganska borta i huvudet av chock. Vi hade en känslokall barnmorska som var hemsk. Jag minns smärtorna. Att jag inte fick så mycket hjälp med de. En spruta morfin. Det var allt. Men den gjorde mig bara trött. Jag minns att jag försökte sova mellan värkarna och sen ställde mig upp när de kom. För de var så intensiva. Till slut gick vattnet och då försvann alla smärtorna och hon föddes ganska med en gång.

Med Edgar såg jag faktiskt fram emot förlossningen. Jag kände mig snuvad på min förra. Jag fick inget ut av den. Jag fick inte ta med mig något barn hem. Jag var inte alls rädd för smärtorna. Även om jag minns att de var jobbiga. Men man glömmer så lätt hur det faktiskt var. Jag tror det är hjärnans sätt att förtränga det lite så man ska våga sig på det igen. Jag hade ganska mycket förvärkar och var rädd för att han skulle komma för tidigt. Men dagarna gick och i vecka 38+2 så kände jag av värkarna lite mer. Då åkte vi in. Jag var bara öppen lite men fick ändå stanna kvar pga tidigare erfarenhet. Jag var extremt rädd för att förlora även detta barn. Det var DET som var min största skräck. Men allt gick bra och ut kom en perfekt liten kille. Förlossningen gick ganska snabbt om man jämför med många andra. Det jag tyckte var mest obehagligt var krystvärkarna. För de hade jag ingen erfarenhet av och visste inte så mycket om.

Mitt tips är att läsa på så mycket fakta som möjligt. Jag läste boken Att föda. Den är bra. Det finns fler bra böcker. Även att prata med sin barnmorska om sina rädslor. Det finns hjälp att få om man är extremt rädd. Både för smärta och att förlora barnet. Jag gick även till en kurator under hela min graviditet. Det hjälpte otroligt mycket. Utan henne hade jag varit mer rädd tror jag.

Hur tänker ni om detta?

Förra veckan väckte vi diskussioner angående familjer med många barn. Vi bad er nominera någon som är en riktig superförälder.

Vi valde att uppmärksamma @6barnochfru med den fantastiska (anonyma) motiveringen:

"Camilla är mamma till 6 barn, har levt sen tonåren tillsammans med pappan till barnen och skriver mycket om familjen, både deras utmaningar och alla fantastiska vackra stunder. Hon engagerar även sina läsare på ett bra sätt."

Nominera gärna någon inom dagens ämne som ni tycker ska få extra uppmärksamhet!

❤️Magdalena❤️

Gillar

Kommentarer

8barnochfru
8barnochfru,
Vad kul att ni valde mig 😍
nouw.com/8barnochfru
Mikaela
,
Jag har nominerat i linas blogg. Väldigt viktigt att prata om sånt här. Att alla får veta att man inte är ensam! Tack för att ni tar upp viktiga saker att prata om.