Blandade känslor!

Jag bytte helt inriktning på jobb 2010 då jag blev personlig assistent åt en tjej i samma ålder som mig. Jag var lite orolig i början att jag inte skulle klara av det men det visade sig vara jätteroligt. Jag trivdes jättebra.

Men sen när en massa negativt började hända i mitt liv så blev jag mer och mer deprimerad. Jag försökte jobba på som vanligt och fick även hoppa in extra en del. Till slut blev det för mycket. Jag var nog väldigt nära att gå in i väggen som det så tokigt heter. Eller kanske jag gjorde det. Jag kände mig inte glad och positiv längre. Det kändes ensamt då jag inte hade några kollegor. Samt att jag ibland jobbade 24 timmar på raken. Det är inget vidare när man inte mår bra.

Sen började kroppen bråka med först gallsten vilket gjorde att jag var borta en del. Jag opererades och fick därefter stora problem med magen vilket gjorde att jag knappt vågade gå ut. Det här gav mig mycket ångest. Jag var borta mycket 2014. När de äntligen hade fått bort en gallsten ett är senare så mådde jag bättre.

Sen började min Endometrios bli värre. Antagligen pga hormoner. Jag var borta igen och väntade på operation. Jag hade så mycket bäckensmärtor att jag knappt kunde gå. Det kändes inte bra att vara ensam på jobb när jag knappt kunde ta hand om mig själv. Jag hade en egen personlig assistent. Min man!!!

Jag mådde bättre efter operationen och blev sen gravid. Det var en jobbig graviditet både fysiskt och psykiskt vilket gjorde att jag inte heller kunde jobba.

Så nu har jag varit borta från jobb i 2 1/2 år. Det är lång tid. Jag har haft ångest för att börja jobba igen. Orolig för om jag skulle klara av det. Sen samtidigt orolig för att jag inte skulle känna mig välkommen. Båda dessa saker har byggt på min ångest.

Men nu har jag pratat med vår uppdragsansvarige, som det så fint heter. De har tydligen gjort om mitt schema en del. Jag som hade fått till det så bra till slut. Jag funderade på att gå ner i tid ett tag. Men jag skulle få börja om från början igen med både rutiner och förtroende. Så jag frågade om jag verkligen var välkommen tillbaka. Svaret blev att nej, det skulle inte kännas bra för min brukare. Jag förstår det till 100% för jag känner henne. Jag vill inte ställa till det igen. Så att båda skulle må dåligt igen.

Så nu har jag nog kommit fram till att jag måste byta jobb efter föräldraledigheten. På gott och ont! Det har känts bra att ha en fast anställning samtidigt som det kändes lite som en lättnad.

Det värsta är att jag inte vet vad jag vill eller kan göra!?! Vad orkar min kropp med? Jag vill inte jobba heltid för jag tycker det är för tidigt att lämna Edgar på förskolan. Vi har inte ens ställt oss i kö eller kollat upp någon. Det känns så långt iväg. Men snart har jag inga föräldradagar kvar. Det kan ju vara bra att spara några.

Så nu sitter jag och kollar olika jobbsidor för att se om jag hittar något. Men där finns inget som känns lockande eller som jag kan. Jag har ingen utbildning. Är bara Barnskötare från gymnasiet vilket är 22 år sen!!! Jag tror inte det är aktuellt.

Så vad ska jag göra? Jag kommer att ha 45 dagars karens om jag har förstått det rätt. Plus 7 dagar till. Är det någon som vet om det är 45 dagar med helger inräknat? Kanske jag kan få hjälp av min läkare med ett intyg på att jag inte kan gå tillbaka pga hälsoskäl? För det är det ju! Det är för tungt för mig. Jag är inte till någon större hjälp. Jag är enbart anställd hos denna person så en omplacering är inte aktuellt tyvärr.

Det skulle kanske vara kul att plugga men där vet jag inte heller vad det skulle vara. Jag tror att jag skulle vilja ha ett kontorsjobb igen. Det har jag mest erfarenhet av. Jag har jobbat med reklam, kundtjänst och som receptionist. Det är roligt att ha kontakt med människor. Men bara på ett positivt sätt.

Vad hade ni gjort i mitt ställe? Var det någon som orkade läsa allt? 😂