Att säga Nej & Hjälp!

Hej! Jag heter Magdalena och jag har ett handikapp. Endometrios heter det. Det ger mig kroniska bäckensmärtor som blir värre när jag överanstränger mig.

Ska det vara så svårt att säga? Tydligen! Jag vill nog inte inse att jag faktiskt har stora svårigheter i vardagen. Jag tar gärna på mig saker som blir för mycket. Både för att jag har svårt för att säga nej och för att jag vill kunna göra roliga saker. Vad är livet om man inte får eller kan göra det man tycker är roligt?

Nu blir det ännu ett sånt här inlägg om hur dåligt jag faktiskt mår. Eller tycker ni att det är intressant? Givande? Någon som känner igen sig?

Jag vet att ni är en del som läser det jag skriver. Men det är väldigt få som kommenterar. Beror det på denna bloggportalen, Nouw? Är det svårt att kommentera? Är det någon vänlig själ där ute som då skulle vilja slänga iväg ett mail till mig och berätta varför? Då kan jag vidarebefordra det till de som har hand om Nouw. För jag tycker om när ni skriver en mening eller två. Det blir lite roligare då. 💕

Vi kom hem sent igår. Runt 00. Edgar hade varit vaken från kl 14:30. Sen somnade han inte förrän vi satte honom i vagnen när vi skulle åka.

Min förmiddag bestod av att fixa två tårtor, vegetariskt till buffén och lite annat som behövdes göras som att stryka Edgars shorts. Vi hade tänkt sticka dit vi skulle ha studentfesten för bonussonen runt 13. Men Edgar var så trött så han fick sova lite först. Jag kunde inte sitta still. Var uppe i varv. Provade klänningar, klippte luggen och annat skoj. Vi kom iväg vid 15:30. Stressigt! Men vi tog bussen som tur var. Där kunde jag säga Hjälp i alla fall.

Väl framme så hann vi bara precis lämna av all mat och dryck vi hade med oss. Sen skulle vi gå till skolan där bonussonen skulle springa ut. Där glömde jag att säga Hjälp. Så vi gick! En promenad som redan då kändes jobbig. Jag hade bara på mig ett par tunna tygskor också. Ville vara fin. Mina bekväma sneakers kändes tråkiga och smutsiga efter allt lekparkshäng.

När vi kom fram mötte vi upp svärfar med fru. Där var mycket folk. Väldigt mycket folk. Så vi fick stå och trängas lite och såg inte så bra. Till slut hittade vi bonussonen som redan hade sprungit ut och där svärmor med man och resten av hans släkt var. Vi stod upp en bra stund. Där kunde jag inte riktigt säga Hjälp. För det fanns ingenstans att sitta. Sen fick vi vänta ytterligare på att lastbilen de skulle åka med skulle köra.

Sen blev det en lång promenad igen. Men denna gången i lugn takt. Så det kändes ok.

När vi kom tillbaka till gården som vi skulle ha festen på så var det mycket som skulle fixas. Grejer skulle bäras ner. Men det kändes ok för där fanns hiss. Det skulle dukas fram mat och dryck. Det skulle minglas bland gästerna. Jag fick springa efter Edgar som var överallt och pillade. Där var ju så mycket roligt. Där hade jag kunnat säga Hjälp. För där hade jag behövt sitta ner och pausa och vila. Men det var ju också roligt att gå runt och prata med gästerna och se vad Edgar hittade på. Jag fick äntligen mat i mig i alla fall vilket vi inte hade hunnit med innan vi gick. För visst känns smärtor och trötthet mer när man är hungrig och trött?

Festen rullade på och jag minglade vidare samt jagade Edgar. Vi turades såklart om. Men jag ville inte känna mig tråkig och bara sitta ner och vara för mig själv en stund. För det tar mycket energi att vara trevlig också. Helst mot människor som man aldrig har träffat.

Jag valde att ta extra smärtstillande. Vilket kanske var dumt i efterhand. För när jag inte känner smärtan så mycket så gör jag ännu mer. Kan inte sitta still. För det känns ju inte så farligt. Förrän efteråt när effekten börjar mattas ut. Då blir jag helt off. Har svårt för att vara den där trevliga som jag vill vara. Känner mig konstig. Vad ska folk tro? Tror de så mycket egentligen? Är det så svårt att erkänna? Tror jag att de ska döma mig på något sätt? För att vara en dålig mamma kanske? Jag vet inte riktigt hur jag tänker. Alla har vi våra krämpor, mer eller mindre.

I slutet mådde jag riktigt dåligt. Kunde inte stå upp och knappt sitta. Jag gjorde så gott jag kunde med att hjälpa till att plocka undan och städa. Men där sa jag faktiskt nej till slut. Men fick istället jaga Edgar som vägrade sitta still. Han är på allt!!!

Jonas var den som sa till att nej nu måste vi gå hem. Dels för att Edgar var riktigt trött och antagligen dels för att han såg på mig att jag inte mådde så bra. Jag sa nej till en promenad hem. Vet inte riktigt hur han tänkte där egentligen. Men vi tog bussen hem. Där fick jag bära upp en sovande Edgar fyra våningar upp.

Sen sa kroppen stopp. Jag kunde inte längre gå upprätt och att bara stå krävde sån energi. Jag satte mig i soffan och bara försvann in i internets magiska värld. Orkade inte ens titta på en serie. För smärtan var så stark. Jag tog mer smärtstillande.

Vid 1 bäddade jag ner mig i sängen. Men där kunde jag inte somna. Jag har legat och vänt och vridit på mig i flera timmar. Sovrummet var varmt. Edgar har gnytt i sömnen. Jag har spelat spel. Testat lägga en kudde på olika sätt.

Till slut somnade jag nog runt 3-4. Men vaknade av att jag tyckte det luktade brandrök. Då blir man genast pigg. Sen kunde jag verkligen inte somna om igen. Även om det verkade komma utifrån. Så nu vid 6 gav jag upp. Jag får sova senare när det känns bättre. För när smärtan är stark så spänner jag även hela kroppen och har svårt för att slappna av. Jag borde kanske be om något muskelavslappnande till natten istället. 

Så här sitter jag vaken, först av alla och dricker lite kaffe och väntar på att Nyhetsmorgon ska börja. Ska vi slå vad om att jag har lyckats slumra till precis när Edgar vaknar? 😂

En lång text en tidig morgon! Någon som orkade läsa allt? 😜

❤️Magdalena❤️

Gillar

Kommentarer

Marlene
,
Jag orkade läsa allt, och lider med det du skriver! har ett par vänner med samma problematik men kan såklart inte förstå smärtan ni känner. Hoppas ditt Nej kan stå för hela dagen så du får möjlighet att vila ut idag.💕 kram på dig!
sillyme
sillyme,
Tack! 💕💕💕
nouw.com/sillyme
Zheeva
Zheeva,
Du är så otroligt stark 💕
nouw.com/zheeva
sillyme
sillyme,
Tack! 💕💕💕
nouw.com/sillyme
Katitzio
,
❤️❤️ så tufft!! önskar så du slapp ha det så jobbigt! jätteviktigt att du får utrett genom AF så att ett jobb inte förvärrar. kanske kan du inte jobba heltid? då ska du ha rätt dokumentation kring det och sjukersättnimg på deltid. du o din fina familj är viktigast!
stor kram!
sillyme
sillyme,
Tack! 💕 Nej heltid skulle jag inte klara av. Trodde jag skulle få mer hjälp av AF. Nu lär jag aldrig få något. 😞 💕 Kramar
nouw.com/sillyme
Ulrika Nystås
,
Oj, jag känner igen mig i det här att inte säga nej när orken egentligen tar slut. Fick cancer för tre år sedan och efter det blir jag ofta "hjärntrött" och orken som fanns förr finns inte längre. Ofta behöver jag sova en timme mitt på dagen för att jag ska må bra. Och det är jobbigt att inse att jag inte orkar med vardagen "som alla andra". Vill så mycket men orken finns inte... Så jag känner igen mig. Våga säga nej! Stor kram. ❤
sillyme
sillyme,
Vilket tråkigt besked! 💕 Man får ta hand om sig! 💕💕💕
nouw.com/sillyme
carroat
carroat,
usch vad tufft! hoppas du har hunnit vila upp dig lite och får en lugn och skön torsdag 😍
nouw.com/carroat
sillyme
sillyme,
Ja nu är jag utvilad! Tack! 💕💕
nouw.com/sillyme